Hon lever. Tänka sig.

Ja det var ju ett tag sedan sist, vad ska man säga, en kan inte alltid blogga.

Under de senaste veckorna har mina känslor gått upp och ner, gällande allt. Från att känna ett behov av att alltid prata med nån, till att inse att den personen inte alls bryr sig lika mycket som man själv gör, till att tro att man bara inbildar sig saker. Från att må skitbra och dansa på moln, till att bara ligga i sängen och gråta för att man är less, till att tro på att man är på toppen av världen.

Livet är ett helvete just nu. Kanske är det därför jag skriver. För att få ur mig allt som jag annars stänger inne från alla. Jag begär inte att någon ska känna detsamma, eller förstå. Men att någon lyssnar lyfter en tung vikt från mitt hjärta, mina lungor, mina organ överhuvudtaget. Det tynger inte bara ner axlarna, det är inte bara där all vikt ligger. Det trycker på mina lungor och gör det svårt att andas. Jag finner mig ibland uppsittandes med svårigheter att andas fast det fortfarande känns lätt. Jag får ibland hjärtklappningar, av ingen anledning alls. Och utan att veta vad detta är, vad det beror på, vad det ska betyda så låter jag det fortsätta trycka ner mig. Snart krossas jag säkert under vikten, men det får gå. 

Vardagen känns ibland lätt som en fjäder, den bara glider förbi. Men allt för ofta viskar ångesten i örat. 

Ni får en helt ologisk bild på dagens frukost, för vad ska jag annars lägga ut en bild på? Hoppas ni uppskattar livet för de små sakerna och jag önskar er bara en mängd lycka.